Vilken resa...
Resan tog ju en ganska så rejäl vändning, inte bara en gång utan två... Dagen innan ringde Yassine och berättade att han inte kunde åka till Marrocko, han som bjudit med mig på resan... Men på något sätt lyckades han övertyga mig att åka iväg ensam, till hans familj som jag aldrig träffat och vars bror, som jag träffat fem minuter, som skulle gifta sig...
Den stressen och nervositeten som fanns i min mage när jag satt på planet ner går inte att beskriva.. Samtidigt som det är en av de jobbigaste känslorna som finns så är den så otrolig tudnerbar, för det är precis det som jag lever för... Att hoppa på något oväntat och inte veta vad som väntar mig. Det är resa för mig, även om det inte går att uppleva områden som förut så skapar denna känsla något oupptäckt, något nytt som väntar.
Och det kunde inte ha blivit så mycket bättre än vad ajg hade det. Jag blev omhändertagen som en dotter syster och kompis, meddragen till bröllopsplaneraren, via floristen och valde blommor, ut i Marrakech härliga natt runt olika ställen och skapat band med människor jag aldrig skulle komma i kontakt med annars.
Den andra vändnignen kom redan på flygplatsen i Marrakech och varade iofs hela resan, väskan kom aldrig ner. Men återigen fick jag det bevisat för mig att Marrokaner är ett udnerbart folk, jag fick låna allt jag behövde, blev medtagen på shoppingrunda på självaste bröllopsadagen och de hade kontakt med flygplatsen flera gånger om dagen... Så egentligen gjorde det inte så mycket att den aldrig kom ner, det enda jag önskade var att jag hade haft mina springkläder så jag hade knnat uppleva Marrakech by morning eller gå till gymet med min nyfunna vän Karim..
Allt annat löste sig och den nervösa känslan byttes mot en värme som strålar ut till ett leende varje gång jag tänker tillbaka på resan... :)
10 dagar till Andy kommer...
28 dagar till Sthlm Marathon...
34 dagar till USA/ St. Martiin...
Shout out Louds - Impossible
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar